Varför tycker inte alla att det är okej att vara kär i olika kön? Varför kan man inte älska den man vill? Varför kan man inte bli accepterad för den man är? 

Homosexuell = kille + kille / tjej + tjej

Bisexuell = kille + kille / tjej + tjej / kille + tjej

Heterosexuell = kille + tjej 

Vissa homosexuella utnyttjar sin läggning, t.ex ifall nån är taskig och snackar skit så säger den homosexuella "amen du snackar skit om mig bara för att jag är bög/lebb". Jag tycker inte att det är rätt. Många människor hatar inte homosexuella utan är bara rädda för att den som är homo ska bli kär i en. Det är en jobbig känsla.

Jag är bisexuell och innan jag vart tsm med min pojkvän hade jag starka känslor för min kompis. Hon var osäker på sin läggning men hon fortsatte ändå att kyssa mig och jag TROR att båda ville ha mer än bara massa kyssar. Men efter nån vecka så kom hon till mig och sa: Asså Elly, kan vi inte bara vara vänner? 

Så ja.. jag vet hur det känns att vara kär i en fel person. 

Varför får man inte vara kär i vilket kön som helst? Man kanske gillar att bli rövknullad, eller slickad liksom. Det borde väl förfan inte vara andras problem. 

Många kan tro att det är onormalt att gilla samma kön som ens själv, men vafan är det onormalt att skita oxå? Eller att ha downs sydrom? Ni som tycker att Homo eller Bi inte borde finnas, ni vågar bara inte se i den riktiga världen där alla är på sitt sätt, där alla är olika. 

Jag orkar ärligt talat inte längre. Allt är så jävla jobbigt just nu. 

Jag har ätstörningar, depression, jobbig familj, lessnat på skolan och jag har ingen ork i min kropp att ens vakta på morgonen och fara till skolan. Jag ser stjärnor flera gånger i veckan bara sådär, spy upp maten, gråter typ hela tiden. Och det värsta av allt är att jag inte har någon att snacka till. 

Jag tror nästan att jag berättar hela mitt liv på ett ungefär. 

Ända sedan min föddsel så har allting gått åt helvete. När jag föddes så hade inte jag min riktiga pappas stöd. Han var otrogen mot mamma då jag var i hennes mage. Han försvann helt då jag var 4 månader. Det var då jag flyttade från Ryssland, Petrozovodsk till Ukraina, Krim, Sevastopol. Under dem 9½ åren som jag bodde där hade jag ett helvete. Mammas första pojkvän var hyffsad. han var inte alltid snäll mot mig men inte heller våldsam. Men hennes nästa.. Han misshandlade mig, slog mig, sparkade mig.. han var våldsam mot min bror oxå. Han låste in mamma på toaletten och fortsatte misshandla oss. Jag hade blåmärken över hela min kropp. Jag rymde hemifrån, men det tog inte så lång tid innan jag hamnade på sjukhuset. Jag stack till lekplatsen och slog mig så hårt att jag fick ryggproblem och fick åka in. 

Jag började snatta en jävla summa och började röka i tidig ålder, jag var kring 7-8 år. Jag började hänga med "dem coola", dem tvingade mig att röka och dem ville ha pengar annars skulle jag ha blivit misshandlad vilket jag blev ett par gånger. Haha.. mamma som trodde att jag bara ramlade från ett träd. 

På min 8årsdag satt jag hemma, ensam. Jag grät. Inga presenter, inga gratulationer, ingenting. Nån månad efter födelsedagen blev jag våldtagen då jag var påväg hem från skolan. Jag gick bara i 2an. Det var då en full man kastade en sten i mitt huvud och bar mig in i en, ja vad ska man säga, "villa". 

Jag har alltid varit hatad överallt, dagiset, skolan.. överallt. 

Sedan flyttade jag till Sverige, jag var 10 år. Jag trivdes inte i början, jag kunde inte språket, kunde inte prata med någon. Men efter att jag lärde mig svenska och började i en svensk skola så började allt igen. Jag fick problem med socialen, dem ville ta mig från familjen - sa att dem inte vill att jag ska bo här, i mitt hem. Dem började en massa utredningar och det var en massa snack om fosterfamilj. 

Tack vare SOS blev jag depprimerad och därefter fick problem med BUP som bara ville att jag skulle ta piller t.ex Attarax.  Men nej, jag ville inte ta några medicin, jag ville motstå min ångest utan tabletter. Just nu vet jag inte hur jag känner över det längre. Jag har oxå varit i kontakt med sjukhuset efter att ag berättade för min kurator att jag har försökt ta livet av mig (den sommaren var det bara 3 självmordsförsök, just nu ligger det på 5 försök). Då vart det samma skit med medicin osv, men jag sa fortfarande nej, jag tyckte inte att det var nödvändigt.

Polisen tog mig för snatteri. 

Från 6-7an hade jag anorexia, jag vägde ungeför mellan 32-35kg. Men det blev bättre nån vecka innan jullovet i 7an. Men efter lovet, då fick jag bulimi och började spy upp all mat jag åt. Hur lite eller mycke det än var. Det vart bättre när jag blev tillsammans med Simon, jag slutade spy men då blev jag deprimerad som mest. Hela sommaren gick upp och ned, men sen träffade jag min älskade lilla Rickard. Den allra underbaraste pojken man kan hitta. 

Han finns där i vått och tårt och är den allra bsta pojkvännen man kan hitta. Med alla beskymmer jag än har så stödjer han mig och han har aldrig lämnat mig i en svår situation. 

I dagens situation så har jag bulimi men inte lika rejäl som i 7an. Jag kämpar med skolan och försöker stå emot min depression. Jag försöker göra mitt allra bästa, vilket kanske inte syns. 

Allt som står där, det är sant. Jag orkar inte hålla allt inom mig längre, jag vill komma ut med det.